JAG GÅR IBLAND
Jag går ibland
i mörkrets land
där rädsla bor
och tvivel gror
ett land så kallt
som dömer allt
Där står en borg
helt byggd av sorg
men från dess torn
hörs längtans horn
med vemodsröst
ge själar tröst
Det spelar ömt
om lust jag glömt
en tröstesång
att jag en gång
kan hitta ut
se ljus till slut
Dess spröda ton
ger åter tron
och varje takt
ger hjärtat makt
att slå ett slag
för ljusets dag
Min vandring svår
en lindring får
och så till sist
all sorg jag mist
ser utsträckt hand
från ljusets land
/Annika Strömberg 2003